Skuggfäktning

"Och enstaka sammanbrott av den sort som kallas 'nervösa'."

("Ljusets Ängel", J C Oates)

___

Lydia stillar stormarna sömnlösheten väcker, kuttrar som svar när jag talar och värmer mina frusna fingertoppar som inte tycks nå längre. Sväljer och inväntar effekt; för att lugna de panikslående vingarna mot mina revben, för att kunna andas i takt, för att på något sätt lyckas sluta lyssna till viskningarna mot mitt öra och strypa Inuti med Förnuftsklädda fingrar. Kemiskt lugn, ro i tablettform. En efter en; sväljer och inväntar effekt.

Dagar blir till nätter som blir till dagar igen, för mig näst intill slumpmässigt. Jag lever utan känsla för tid, för datum; ler mitt allra vackraste leende mot de jag möter och följer efter, låter dem visa mig vägen, vart jag ska. Inlindad i förvirring, otrygghet, men ingen ser. Ingen ser det jag inte visar.

"Min barndom, undangömd, nedpackad i en stor låda, långt inuti mig själv där spindlarna vävt ett skyddande nät över allting. Kom inte nära, viskar de, du vill inte se det här. Men det finns saker jag vill se, skatterna från mitt förra liv, livet jag valde att lämna mycket tidigare än alla andra. Eller var tvungen att lämna, för att överleva överhuvudtaget. Alla lekar de varma sommarkvällarna, alla de sagor jag skrev, alla fantastiska stunder då jag log, log, log och allting var lyckligt. Utan dem hade jag aldrig förstått skuggan av dem. Jag hade trott att skuggan var allt som fanns, att mitt varande aldrig var mer än en kamp för att inte gå under.

Jag var Duktig. Duktig som kunde läsa och skriva innan jag började skolan. Duktig som för min vackra handstils skull slapp övningsböckerna där man rad efter rad skulle skriva av bokstaven, förtryckt alldeles i början. Duktig som alltid var tyst och lugn, alltid gjorde läxan, alltid var så artig och snäll. Jag var så Duktig att jag ibland trodde att det var mitt namn, att om jag inte var Duktig så fanns jag inte. Därför log jag, sekreterare i elevrådet, var klok och korrekt, vetgirig och nyfiken. De andra barnen vande sig vid mig och mitt lillgamla sätt, så fort de undrade något frågade de mig som alltid hade ett svar, lät mig vara med i deras lekar på rasten men jag log bara, skakade på huvudet och läste min bok. Jag läste jämt.

Inuti darrade jag som ett asplöv. Jag var rädd. Det var ingen som såg att jag var rädd, någonsin.

Jag tror att det var i mellanstadiet mitt kolibrihjärta sa stopp. Molnen drog ihop sig på himlen, sprack som ett tunt äggskal och ner, ner regnade helvetet i skärvor. Jag gjorde inget öppet uppror, blev lite känsligare kanske, men inuti var jag rasande. Jag hatade Honom, hatade Henne, hatade mig själv; hatade allting som hade med världen att göra. Självmordstankar och ätstörningar, som mögel i fuktiga husväggar, allting handlade om Utsida och jag hade ingenting att visa upp. Allt jag hade låg dolt i mitt inre, i min själ, men vem bryr sig om en vacker själ? Därför flydde jag, in i fantasivärldar målade av andra och målade av mig själv; jag rusade så långt bort jag bara kunde där ingenting kunde nå mig, där jag var trygg. Där ingen kastade porslin, där ingen hånskrattade med alkoholandedräkt, där inga bröder grät och där jag inte hatade längre. Allt jag ville var att sluta hata."

(2005?)

___________

Min nattgäst kom på besök igen. Rösten som ger mig gåshud. Sluta aldrig?

_______

"'The kind of men who make love to faces would pay you a lot', Conrad said. 'You're worth money. But me, I'm different, it's the soul I make love to... Is your soul shaped like your face, sweetheart, would I recognize you?'"

("The Wheel of Love", J C Oates)

Jag är inte ensam. Men det känns så.

Väntar, väntar. Men det jag väntar på kommer aldrig att hitta hit.