Dagarna levda med påmålade ögon, ljusa skimrande nyanser, en täckande döljande hinna så att de inte ser. Så mycket yta, ytlighet, ickeberörande påfågelord, påfågelhänder, påfågelhud; vacker falskhet, vackert falskt. Ingen ser, men självklart visar jag heller inte, jag ler och virvlar vidare, förbi, men denna längtan, denna längtan efter någon, något, som som tar tag i mig, tvingar mig att stå stilla, som tvingar mig att vara sprucket sann och som stannar när jag faller i bitar.
"Ont. Ont som i glasskärvor mot tunn, tunn hud, som i svidande sår man trodde hade läkt tills dessa oförsiktiga händer sliter upp dem igen utan att tänka på följder. Jag log och log trots att jag egentligen ville gråta, skrika skrika skrika dem döva, slå det jag såg i bitar. Men jag dansar, jag andas, jag läker. Vet min plats, mitt syfte, min mening. Det går över. För eller senare går det alltid över."
För henne är han just det. Denna någon, något. Men med honom är hon hudlös, oskyddad. Ingen vaktar, någon som inte är lika skör. Och han gör ont nu. Han gör så väldigt, väldigt ont. Och hon har inte orden än, de som skulle låta honom veta, hon låter honom göra ont för då är han i alla fall.. där. Han är den ende som bara är hennes. Den ende som inte känner de andra, som aldrig har sett, träffat, hört de andra. Därför. Därför låter hon det göra ont.
Väntar, väntar. Varför väntar jag då jag redan vet?
.. vänder mitt ansikte mot vinden och bara vrålar.
