Redo.

Hennes förtvivlan tar över alla mina sinnen; mina händer darrar när jag försöker närma mig, försöker trösta, mina tankar försvinner in i hennes mörker och orden sviker. Vad är det, vännen? Vad är det som är fel? Hon sörjer med den hopplöses hela avgrundsdjupa sorg, hennes tårar som syra mot alldeles för tunn hud, vaggande vaggande, varje nerv spänd till bristningsgräns.

"Jag känner mig bara så jävla ensam. De vill aldrig tala med mig, orkar inte 'mig'. De vill ha någon som fortfarande försöker, någon som ler och tror på förbättring, någon som inte är ledsen och trasig och trött. De vill ha er. Bara er. Varför frågar de aldrig efter mig? Varför lyssnar de aldrig på mig?..."

Och vi lyssnar, vi hör, vi viskar trösteord och lovar. "Du är inte ensam, vännen. Du har oss. Alltid, vi lämnar dig inte. Var ledsen, vännen, du får. Du behöver inte gömma dig längre, vi vill ha dig här, nära. Vi älskar dig, och vi skyddar dig. Du är inte ensam, du har oss."

Jag vacklar men faller inte. Försvinner inuti, inom, bortom, långt-här-ifrån. Förlorar tid, förlorar gränser, förlorar ramarna som borde hålla mig på plats. Allt som är verkligt, som når igenom, är Lydias kuttrande kurrande, hennes tassar mot min hud, hennes bärnstenssvarta päls och bärnstensögon. Hon tar mig tillbaka, tvingar mig ut, jag viskar kärleksförklaringar på franska och tackar Gud för att Han förde henne till mig. Jag vet inte var jag är, vart jag är på väg. Men så länge min flicka finns här så vet jag att jag Är. Och det är tillräckligt för att vackla vidare.

Mot de som fattas mig, de mitt orediga inre hindrar mig från att hålla om. Ni älskas, vackraste ni. Inom mitt hjärtas väggar, alltid.

"Öppenvård" nu. För första gången på... år. Och jag är redo.

Kom, kom. Berör.

_____

Lyssna:

"Touched" - VAST

Läs:

"The Gravedigger's Daughter" - Joyce Carol Oates