Yta

Dagarna levda med påmålade ögon, ljusa skimrande nyanser, en täckande döljande hinna så att de inte ser. Så mycket yta, ytlighet, ickeberörande påfågelord, påfågelhänder, påfågelhud; vacker falskhet, vackert falskt. Ingen ser, men självklart visar jag heller inte, jag ler och virvlar vidare, förbi, men denna längtan, denna längtan efter någon, något, som som tar tag i mig, tvingar mig att stå stilla, som tvingar mig att vara sprucket sann och som stannar när jag faller i bitar.

"Ont. Ont som i glasskärvor mot tunn, tunn hud, som i svidande sår man trodde hade läkt tills dessa oförsiktiga händer sliter upp dem igen utan att tänka på följder. Jag log och log trots att jag egentligen ville gråta, skrika skrika skrika dem döva, slå det jag såg i bitar. Men jag dansar, jag andas, jag läker. Vet min plats, mitt syfte, min mening. Det går över. För eller senare går det alltid över."

För henne är han just det. Denna någon, något. Men med honom är hon hudlös, oskyddad. Ingen vaktar, någon som inte är lika skör. Och han gör ont nu. Han gör så väldigt, väldigt ont. Och hon har inte orden än, de som skulle låta honom veta, hon låter honom göra ont för då är han i alla fall.. där. Han är den ende som bara är hennes. Den ende som inte känner de andra, som aldrig har sett, träffat, hört de andra. Därför. Därför låter hon det göra ont.

Väntar, väntar. Varför väntar jag då jag redan vet?

.. vänder mitt ansikte mot vinden och bara vrålar.

Skuggfäktning

"Och enstaka sammanbrott av den sort som kallas 'nervösa'."

("Ljusets Ängel", J C Oates)

___

Lydia stillar stormarna sömnlösheten väcker, kuttrar som svar när jag talar och värmer mina frusna fingertoppar som inte tycks nå längre. Sväljer och inväntar effekt; för att lugna de panikslående vingarna mot mina revben, för att kunna andas i takt, för att på något sätt lyckas sluta lyssna till viskningarna mot mitt öra och strypa Inuti med Förnuftsklädda fingrar. Kemiskt lugn, ro i tablettform. En efter en; sväljer och inväntar effekt.

Dagar blir till nätter som blir till dagar igen, för mig näst intill slumpmässigt. Jag lever utan känsla för tid, för datum; ler mitt allra vackraste leende mot de jag möter och följer efter, låter dem visa mig vägen, vart jag ska. Inlindad i förvirring, otrygghet, men ingen ser. Ingen ser det jag inte visar.

"Min barndom, undangömd, nedpackad i en stor låda, långt inuti mig själv där spindlarna vävt ett skyddande nät över allting. Kom inte nära, viskar de, du vill inte se det här. Men det finns saker jag vill se, skatterna från mitt förra liv, livet jag valde att lämna mycket tidigare än alla andra. Eller var tvungen att lämna, för att överleva överhuvudtaget. Alla lekar de varma sommarkvällarna, alla de sagor jag skrev, alla fantastiska stunder då jag log, log, log och allting var lyckligt. Utan dem hade jag aldrig förstått skuggan av dem. Jag hade trott att skuggan var allt som fanns, att mitt varande aldrig var mer än en kamp för att inte gå under.

Jag var Duktig. Duktig som kunde läsa och skriva innan jag började skolan. Duktig som för min vackra handstils skull slapp övningsböckerna där man rad efter rad skulle skriva av bokstaven, förtryckt alldeles i början. Duktig som alltid var tyst och lugn, alltid gjorde läxan, alltid var så artig och snäll. Jag var så Duktig att jag ibland trodde att det var mitt namn, att om jag inte var Duktig så fanns jag inte. Därför log jag, sekreterare i elevrådet, var klok och korrekt, vetgirig och nyfiken. De andra barnen vande sig vid mig och mitt lillgamla sätt, så fort de undrade något frågade de mig som alltid hade ett svar, lät mig vara med i deras lekar på rasten men jag log bara, skakade på huvudet och läste min bok. Jag läste jämt.

Inuti darrade jag som ett asplöv. Jag var rädd. Det var ingen som såg att jag var rädd, någonsin.

Jag tror att det var i mellanstadiet mitt kolibrihjärta sa stopp. Molnen drog ihop sig på himlen, sprack som ett tunt äggskal och ner, ner regnade helvetet i skärvor. Jag gjorde inget öppet uppror, blev lite känsligare kanske, men inuti var jag rasande. Jag hatade Honom, hatade Henne, hatade mig själv; hatade allting som hade med världen att göra. Självmordstankar och ätstörningar, som mögel i fuktiga husväggar, allting handlade om Utsida och jag hade ingenting att visa upp. Allt jag hade låg dolt i mitt inre, i min själ, men vem bryr sig om en vacker själ? Därför flydde jag, in i fantasivärldar målade av andra och målade av mig själv; jag rusade så långt bort jag bara kunde där ingenting kunde nå mig, där jag var trygg. Där ingen kastade porslin, där ingen hånskrattade med alkoholandedräkt, där inga bröder grät och där jag inte hatade längre. Allt jag ville var att sluta hata."

(2005?)

___________

Min nattgäst kom på besök igen. Rösten som ger mig gåshud. Sluta aldrig?

_______

"'The kind of men who make love to faces would pay you a lot', Conrad said. 'You're worth money. But me, I'm different, it's the soul I make love to... Is your soul shaped like your face, sweetheart, would I recognize you?'"

("The Wheel of Love", J C Oates)

Jag är inte ensam. Men det känns så.

Väntar, väntar. Men det jag väntar på kommer aldrig att hitta hit.

Redo.

Hennes förtvivlan tar över alla mina sinnen; mina händer darrar när jag försöker närma mig, försöker trösta, mina tankar försvinner in i hennes mörker och orden sviker. Vad är det, vännen? Vad är det som är fel? Hon sörjer med den hopplöses hela avgrundsdjupa sorg, hennes tårar som syra mot alldeles för tunn hud, vaggande vaggande, varje nerv spänd till bristningsgräns.

"Jag känner mig bara så jävla ensam. De vill aldrig tala med mig, orkar inte 'mig'. De vill ha någon som fortfarande försöker, någon som ler och tror på förbättring, någon som inte är ledsen och trasig och trött. De vill ha er. Bara er. Varför frågar de aldrig efter mig? Varför lyssnar de aldrig på mig?..."

Och vi lyssnar, vi hör, vi viskar trösteord och lovar. "Du är inte ensam, vännen. Du har oss. Alltid, vi lämnar dig inte. Var ledsen, vännen, du får. Du behöver inte gömma dig längre, vi vill ha dig här, nära. Vi älskar dig, och vi skyddar dig. Du är inte ensam, du har oss."

Jag vacklar men faller inte. Försvinner inuti, inom, bortom, långt-här-ifrån. Förlorar tid, förlorar gränser, förlorar ramarna som borde hålla mig på plats. Allt som är verkligt, som når igenom, är Lydias kuttrande kurrande, hennes tassar mot min hud, hennes bärnstenssvarta päls och bärnstensögon. Hon tar mig tillbaka, tvingar mig ut, jag viskar kärleksförklaringar på franska och tackar Gud för att Han förde henne till mig. Jag vet inte var jag är, vart jag är på väg. Men så länge min flicka finns här så vet jag att jag Är. Och det är tillräckligt för att vackla vidare.

Mot de som fattas mig, de mitt orediga inre hindrar mig från att hålla om. Ni älskas, vackraste ni. Inom mitt hjärtas väggar, alltid.

"Öppenvård" nu. För första gången på... år. Och jag är redo.

Kom, kom. Berör.

_____

Lyssna:

"Touched" - VAST

Läs:

"The Gravedigger's Daughter" - Joyce Carol Oates